[13. maj 2004]
Pressemeddelelse

SISU
Kabusa Konsthall

SISU
15. maj – 13. juni 2004
Vernissage Lördagen 15. maj kl. 12-18
Vernisagemiddag kl.18. (Boka bord)

Kabusa Konsthall
Gamla stärkan i Kabusa.Väg 9 mellan Nybrostrand och
Glemmingebro (strax öster om Ystad)
Telefon restaurang: 0411-522 999
Telefon utställning 0411-522 995
http://www.kabusakonsthall.com

SISU – att lyfta en sten med tanken

Kunstnere:
Camilla Carlsson
Anna Ekman
Bettina Fürstenberg
Ylva Friberg
Liselotte Johansson
Madelene Oldeman
Helena Persson
Lotta Smed
Anna Wessman

Utställningsanavarig Thomas Wallner

Kabusa konsthall öppnar lördagen den 15:e maj utställningen SISU med verk av nio konstnärer.

Denna konstnärsgrupp utmärker sig genom att arbeta processorienterat och i löpande dialog med varandra. Deltagarna har sedan år 2000 träffats regelbundet var 14:e dag. Initiativet till gruppen kommer av tidigare studenter vid Konsthögskolan i Malmö. Konstnärerna är idag verksamma i Malmö, Ystad, Stockholm och Köpenhamn.

SISU är en grupputställning där verken gemensamt valts ut och arbetats fram inför denna presentation. Konstverken innehåller olika aspekter av livet, samt spänner över ett vitt fält av uttryck, såsom fotografi, video, ljud, skulptur, installation. Alla verken har den gemensamma utgångspunkten SISU; att på något sätt gå över sin förmåga.

Madelene Oldeman skriver ”ungefär samtidigt som jag blev anvisad en aktivitetsgaranti för arbetslösa i Malmö, så skaffade jag 7 vita möss”. Hennes verk Aktivitetsgaranti är en konstvideo och en personlig upplevelse av Sveriges arbetsmarknadspolitik, baserad på händelser i Malmö under hösten 2003.
Anna Ekman Brunström intresserar sig kring frågor om ljus, mörker och seende. Hennes fotografi Still Life visar ett vanitas motiv med budskap om förgänglighet, enligt tradition hämtad från 1600-tals stillebenmåleri. Bilden är uppbyggd med ljus och dunkel, och en spegling av ett kranium skapar en blick ut mot betraktaren.

Anna Wessman presenterar installationen ”Du får inte säga att det är jag som har sagt det…”. Verkets tema rör sig kring yttrandefrihet och demokrati, och om rädslan för att synas och höras. Installationen är en del av ett långsiktigare arbete, där talet är centralt.

Bettina Fürstenbergs Nogle valgte at vandre (Några valde att vandra) är en 10 min lång videofilm där kvinnor från 26 länder vandrar tillsammans med israeliska och palestinska kvinnor. Filmen visar vandringen genom Israel och Palestina, och hur gruppen av kvinnor och landskapet förändrar sig under vägen. Grædemur (Klagomur) är ett fotografiskt arbete med närbilder från klagomuren i Jerusalem och från den nybyggda betongmuren i Palestina. Dessa bilder har satts samman i en mosaik, så att de tillsammans bildar en ny mur.

Lotta Smed presenterar en serie nya skulpturer gjutna i vax. Skulpturerna rör sig innehållsmässigt i en surrealistisk värld, där hon på ett lekfullt sätt bundit ihop en sagovärld med naturmystik. Utan att vilja styra tillblivelseprocessen för mycket, har skulpturerna fått ta form under helt egna premisser. Uttrycket blir både fängslande och skrämmande.

Ylva Fribergs fotografiska arbete består av en serie om fyra bilder. De svartvita fotografierna är tagna i en trädgård.

Camilla Carlssons textila bygge kallas Inneboende. Verket utgår från bostadssituationen i Stockholm, och svårigheten att hitta en egen lägenhet. Efter att ha flyttat runt och bott i andra, tredje hand, kom idén om att bygga med kläder. Hon har klippt sönder och omformat kläder, lakan, handdukar, gardiner mm, till en arkitektonisk struktur som symboliskt ockuperar en del av utställningsrummet.

Liselott Johanssons två manslängder höga tron i betsad björk vill belysa tankarna kring upphöjdhet kontra utsatthet. I och med att verket är otillgängligt, betraktaren kommer inte åt att sitta i det, skapas en vilja och kraft att ta sig fram till nya mål och att därifrån se omgivningen ur ett nytt perspektiv.

I Helena Perssons verk Små feta stammares bibliotek, kategoriserar hon böcker efter andra principer än författarens namn, popularitet eller stil. Med det försöker Helena Persson komma åt stereotypa föreställningar. Hon använder böcker och författare för att skapa sitt verk, och bygger sitt collage på samma sätt som en författare bygger sin historia.